Det känns som om allt är lite under konstruktion nu.
Inte bara den här bloggen. Utan den här fröken med.

Av någon underlig anledning sitter jag och hör på Vikingarna på repeat.
Jag tror det är ett tecken, ett tecken på att det nog är dags att gå vidare till nästa år.

Bland hallon- och morotsbakelser konstaterade Satu att man mår bra av glada människor. Man mår bra av en glad Satu också, ska ni veta. Och av bakelser.

Min moffa äger en Ipad. När jag var in och hälsade på visade han bilder åt mig på Ipaden från stormen som varit, morgondagens väder, och dagens Hbl.
Min medhavda chokladask kändes plötsligt lite väl ålderdomlig.

Jag står vid ett vägskäl. Jag kan antingen välja att fortsätta rakt fram, eller svänga av på vägen till höger. Att gå tillbaka vore säkrast, men slöseri med tid.

Det handlar egentligen bara om att fatta ett beslut, det borde ta några minuter.
Men när beslutet väl är fattat, går det inte att vända tillbaka mer.

orkar.inte.äta.mer.julmat.

Ibland tänker jag på att jag borde vara så där konstigt annorlunda, skönt utstickande, speciell på något sätt. Sen slår det mig att jag trots allt bara är jag, normal, vanlig.

Fast, det är nog bra att det bara finns en av mig, en vanlig mig.